Irja, Skifferflickan

Det börjar bli kallt igen. Ett par dagar har grålunkat förbi, bistådda av obekymrat mildväder som bara har haft ett par retfulla små stänk att leka med, lite fuktigt utkastade, som för att avsiktligt värna om kontrasten till det som kommer sedan. 

Snöflingorna. 

Deras entre ska bli en upplevelse, en lovsång till magin. Den som bevisar att förvandling finns och att allt är möjligt. Men för unga skifferflickor som prioriterar stil framför bylsig värme är det knispriga kalla påtagligare än löftet om förändring. Hon småspringer, kurande, korsar armarna så att de bara händerna kläms in i jackan mellan arm och bål. Strålande skifferflicka med skutt på insidan och likgiltighet på utsidan.  På väg mot bussen och stan och kompisarna och honom. På väg till källarvalvet där påtår är gratis, tretår fyrtår femtår också för den delen. Där de får sitta i fred längst in i valven och bli klokare tillsammans. Kittlande rusig längtan till eftermiddagens värme. Det börjar bli halt när de senaste dagarnas på måfå stänkta droppar lägger sig nära varandra, spänner bukarna så att hon inte kommer igenom dem utan glider över dem istället. En liten unge springer rakt emot henne, glider hon också, snubblar. Faller. Liten då. Skifferflickan hjälper henne upp, frågar om hon är okej. Behöver hon hjälp?

Bara hon inte missar bussen nu.

Men den lilla tjejen med blyga ögon litet sår i pannan hål på byxorna skakar på huvudet, skyggar undan. Så bekant. Sådan var hon också. I avsaknad av tillit. Sårad. Hon minns det nu. Det var en elak tid. Hon var rädd för andra barn, i allafall om de fanns flera av samma sort tillsammans, utan en bestämd vuxen nära. Hon är fortfarande rädd för grupper av barn. Speciellt små pojkar. De skränar och ropar, skriker och springer. De lägger all sin rädsla i tävlan och anfall och styrka. Hon vet inte vad hon ska ta sig till när hon möter sådana grupper, deras dynamik som en gemensam stridssköld, så mycket större i grupp än hon är, trots att hon numera har betslade kängor att sparka bakut med, när hon inte dansar i dem, förstås. Hon pratar inte om sina rädslor där på cafet. Hon pratar om vad hon lärt. Om hur det var, när hon var liten och värnlös. Oskyldig. Och pappa stack och mamma grät. När mamma gick i stå och åkte bort hon också. I fjärran hörs det sega pruttiga brummandet, omisskänligt bussen. Skifferflickan rätar upp sig och springer snabbare. Drämmer ner kängorna i marken, ingen is törs fälla henne. Bussen kommer runt hörnet, hon är sedd.

Dörr som öppnar upp åt henne med en pustande suck.

Bussen åker iväg med skifferflickan i.

Nu skimrar ingenting längre här ute, luften fryser och mörkret sväljer allt det kommer åt.

Irja Liljeholm