Vaksamheten, hjälplösheten, oförmågan hand i hand.
Att inte veta,
att inte kunna styra,
som att köra bil i blixthalka
och inte veta vad som väntar bakom krönet.
Precis så oviss var hennes sjukdom.
Utanpå allt normalt, innanför, kaos.
Ingen som kunde ana,
ingen som kunde veta.
Ovissheten tärde, malde ner i fina stycken.
Som att ha munkavel på och inte kunna,
inte våga prata om det där som inte fanns. Så var det.
Så var det innan han flydde. För visst hade han flyttat och flytt. Likt en flamingo
hade han kurat ihop sig och gömt sig i sin fläckfria skrud.
Avståndet hade verkat som ljuv medicin.
Men nu var han här, nu var hon här, glöggens hetta brände på läpparna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten