Irja, Rubinkvinnan (12)

I spegeln mitt ansikte.

Svarta mascararingar långt ner under ögonen. Fransarna genomsköljda, bleka, viftande.

Ledsna ögonbryn. Långa strån, dropparna fyller i. Tynger ner.

Röd om nosen. Blommiga kinder.

Håret platt och mörkt.

Läpparna

Tvingar mig att stå stilla, trots att jag skakar. Varm av ansträngning men det hagelkalla dominerar.

Och jag har stumma läppar, läppar som borde kunna, som kan.

Kan forma ord, sätta ihop ord. Ljuda låta sjunga berätta tillrättalägga.

Speciellt det sista är de bra på.

Bara inte i spegeln.
I spegeln går inte det.

De där mungiporna som vill peka uppåt.

De där orden som vill klinga kraftfull förtröstan.

Den där rösten som vibrerar tillit.

Det vuxna.

Men i spegeln finns bara jag, tvättad av regnet. 

Och jag ler, fast fruset. Det är ju bara jag. Hela jag. Jag finns och jag fryser och jag är.

Allt och allt detta. Jag uppgår i det.

Den varma duschen. Droppar som masserar, famnar. Luckrar upp och berör. Jag andas igen. In.

Ut.

Luft,

Doft.

Mitt mjuka schampoo. Parfym och oljor.

Den spruckna huden som skrek

Svider

Stillnar

Suckar

Kluckar

Sluter sig, tillfreds.

Jag vrider av kranen. Smattrandet fortsätter. Det smattrar mot fönstret.

Jag lättar på gardinslöjan. Där nere på gatan slår kristaller ner i väta, tvingas de sluta leden, ställa sig på givakt, som pelare, innan de

Faller

Ner i massan.

Hagel.
de tränger inte längre in, igenom. De splittras och rinner av. Jo, det gör det. Jag säger ju det. Lyssna nu.

Det splittras

Det rinner av

Om jag tillåter det. 

Irja Liljeholm