Liten kurar ihop sig på en trave filtar.
Sörjer sina träd, vartenda ett. Knotiga barkar och perfekta ”kliv- upp- i-
mig!” grenar… Håliga gömmor och intressanta svampar. Undersköna genomskinliga
löv, mörkgröna säkra blad, färgsprakande höstkärlek. Barr, vassa och
väldoftande, kottar att bygga ladugård med, ekollon att polera till fulländning.
Bark målad i tjocka drag, flödande sav, spröda kronor och ljusspelande
grennystan. Och fötterna, rötterna, föreningen, snubbeltrådar och balansbalkar,
närvarande och tillgängliga, märkvärdig förgrening både nere och uppe. Och
marken, mossan, grässtråna, blommorna, bären, svamparna,
Och himlen, luften, syret, fukten, ljuset,
färgerna
Allt det mellan träden som är en del av
skogen.
Allt det.
Skövlat.
Liten Bärnstensflicka brusar upp. Tårar
stelnar till ränder av sälta på kinderna. Hon ska. Hon ska minsann.
Hon reser sig upp och river bland kläderna på
ställningen. River ner flera plagg. Finner den hon söker.
Läderjackan med den röda rubinen i
tredimensionell mosaik på ryggen.
Den når henne till knäna och den ger
jävlarannamma. För så här är det:
När hon blir stor ska hon bli en rubinkvinna.
Hon är skogvaktare som räddar träd tillsammans med barnen, för hon är snäll mot
alla barnen utom de dumma. Ingen vågar vara dum mot snälla barn när
Rubinkvinnan bestämmer. Hon vandrar genom skogen i höga stövlar och
tättslutande sprakande läderstass, och bäcken porlar bubbligt skönvatten och
träden susar svepande brus och grenarna gnider berörande rytm. Hon tar med sig
snälla barn på sin färd och i träden lär de sig räkna kottar och läser så
vanvettigt roliga sagor att trädrötterna kluckar upp och skapar klätterformer.
Alla barn får ha penntroll och äta glass med choklad på där de sitter högt upp
i träden. Och Rubinkvinnan har långt hår med glitter i och kanske lite
skifferspret till och med, hon klättrar i träd och river ner band och ingen
traktor kan komma förbi henne. Nej, för de dumma farbröderna i de där
traktorerna, de svimmar när de ser hennes skönhet och kan inte köra mer och
sedan ångrar de sig.
Så det så.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten