Rosor på kind. Adeline stegade iväg till den lilla dansaffären bredvid postkontoret med fjärilar i magen. En träff, en hemlig älskare. Så kändes det.
Hylla efter hylla med trikåtoppar, tights,
benvärmare, till och med balettskor. Långsamt tog hon in allt som fanns. Strök
över tyllkjolar och dräkter, höll upp omlott-toppar och flamencosjalar för att
njuta till fullo. Hennes tid hade kommit nu. Nu skulle hon. Nu fick hon.
’Kan jag hjälpa till?’
Ungt butiksbiträde, vänlig, solig.
’Ja, jag behöver danskläder. För
danslektioner.’
’Jag förstår. Är det till ett barn eller en
vuxen?’
’Det är till mig själv.’
Tystnad. Flickans blick över hennes vita
lockar, ådrade händer. Några extra blinkningar innan hon fann sig.
’Jaha, jag förstår. Då har vi här…’
Adeline skrockade inombords. Njöt av att hon
inte brydde sig längre vad andra tycker och tänker. Det är det som händer när
det blir en fråga om överlevnad, tänkte hon. När man måste rädda sig eget
hjärta. Då spelar allt annat inte längre någon roll.
När hon hade betalat och hennes ljuvliga
omlott-topp och tights hade slagits in i silkespapper och lagts i en påse hon
förmodligen skulle spara som en trofé, böjde hon sig närmare flickan bakom
disken och sade ’Vet ni…precis om hörnet där jag bor, i trädgården som tillhör
familjen de Graaf på nummer 63, där står en rosenbuske som blommar just nu. I
december. Rosor i december, vad säger ni om det?’
Hon log sitt största vargagrin mot flickan som
inte hade en aning vad hon skulle säga och skred ut ur affären för att möta
resten av dagen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten