Hon sjöng in gryningen.
Varje morgon på samma sätt,
men ändå på sitt sätt.
Gryningens glittrande små
strålar kittlade hustaken, bergstopparna, de frusna åkrarna, havets brusande
yta, asfalten på gatorna, snön på skogsstigarna. Först lite i taget och sedan
mer och mer intensivt.
Kittlandet gick över i en
varm, mjuk energi som spreds liksom smältande lava guld över hennes ryggrad,
hennes hud, hennes tassar. Rakt ner i jorden, upp till nosen, ut till den
yttersta spetsen av svansen där den spreds vidare ut i luften. Virvlandes nära
marken några sekunder för att sedan fylla hela utrymmet mellan himmel och jord
i spiralformer, i fjärilsformer, i snökristallsformer.
Sången började gurgla djupt
nere i hjärtat kändes det som. Fast nej, egentligen började den i tassarna, i
tramdynorna. Nej, den började ännu djupare ner – nere i jorderns inre där lava
guldet kokade sedan tidernas begynnelse.
Allt det tunga blåste bort,
korn för korn, när sången vaknade.
Långsamt, försiktigt först
– för att avslutas med svepande tag.
Hon kände uppvaknadet av
sången kittla. Hon lät klorna sjunka djupare ner i marken, kände värmen och
kärleken från jordens yta – lika varm som gryningen, lika varm som glittret
djupt inne i hjärtat. Hon lät sig själv bäras.
När hon öppnade strupen mot
morgon skyn bar sången sig själv ut. Ut, som ett moln av silverstrålar som
blandades, vävdes ihop, med gruppens guld till denna dagens magi. Denna dagens
energi.
De andra vaknade upp.
De sträckte på sig,
spretade med tassor och klor, sjönk in i jorden med starka trampdynor, vände
sina svarta, fuktiga nosar mot grynings – glittret. De lät sitt hjärteljud, sin
existens, allt som fanns inombords hälsa grynings-sången välkommen.
Världen kunde vakna.
Cecilia Götherström, 1 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten