Elsa kände ett snörp i
hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad.
Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett
litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme
inne i bröstet.
Varma tårar smög sig ner
för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå.
Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem
– kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.
Det var helt stilla. Det
enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som
kraxandes svävade förbi.
Meru tittade upp mot
människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne.
Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista
små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns
väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.
Meru kände hur Jorden
pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren
under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var
ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.
Elsa fick en känsla av att
hon var på väg hem.
Helt plötsligt ville hon
springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika,
kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av
alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor
och aska skalades av.
Och där, på andra sidan
dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en
skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.
Gud-modern som vakade över
sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit
förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i
livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.
Den Vita.
Men hon var inte där ännu.
Inte än.
Meru visste nu.
Cecilia Götherström, 17 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten