Meru vände nosen åt
nordväst.
Visst hade han kunna
orientera sig via stjärnorna denna klara kvällning, men om man inte väckte upp
de äkta orienterings sinnena direkt i människan skulle det mycket väl kunna ställa till med hinder i
vägen längre fram.
Han rynkade på nosen så
att läppen drogs upp över framtänderna lite, vispade uppåt ännu mer med nosen
så att människan skulle förstå vad han menade.
Elsa följde honom med
blicken, kände hur härligt fast hon stod i den jord som fanns under snön och
härmande Meru. Hon krullade upp näsborrarna som om hon var på väg att nysa.
Blottade tänderna lite grann. Det tog några forsök innan hon förstod att det
var att hon skulle göra just detta samtidigt som hon vred näsan upp i vädret i samma
riktning som gråpäls-varelsen mitt emot henne.
“Herregu, här står jag
och snifffar och blottar tänderna med en varg ute i någon skog mitt i december”,
hann hon tänka innan hon märkte att hon faktiskt fångat en doft.
En doft som väckte något
inom henne – något djupt, uråldrigt, vilt och främmande samtidigt som det var
mjukt, brett och ett igenkännande. Ett igenkännande från väldigt, väldigt länge
sedan.
Bakom doften av hög
vinter luft, av kyla, av tallbarr, av torkad mossa, av lätt minusgradig snö och
av övergivna myrstackar – där, i fjärran, en liten vift av vidderna, av
flocken. Av Den Vita…
Cecilia Götherström, 11 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten