Kaféet stänger.
Det är bara skifferflickan och guldpojken
kvar.
De har pratat sig hela vägen in, hela vägen
fram till platsen där nya ord finns. Egna ord. Fnitterblickar och fjärilslätta
”ja just så”- beröringar. Lite blyga. Alldeles sanna.
Hon har berättat för honom om huset och natten
som inte fanns. Hon har berättat för honom om trädkronorna som förråddes och
förminskades till rotvältor.
Han vill dit.
Om hon någonsin ska dit igen, så ska hon dit
med honom. Ikväll.
De tar tåget.
Kliver av vid stationen. Hon vet att de ska
till vänster. Över krönet. Hon kunde höra tågen från huset. Bakom krönet var
det. Är det inte längre.
Bakom huset stod träden. Står de inte längre.
Ett köpcentrum istället.
Han är töffligt god. Lägger armen om henne.
Det tillrättalagda avståndet krymper när hon betraktar. Som om det hon alltid
berättar om med klokhet inte är verkligt. Har hon hittat på alltihop? I stället
för vadå?
Hon vågar ta i honom, i hans midja. Hålla om
tillbaka. Och drar i honom. Att komma därifrån är viktigare än närheten. Hon
drar. Han följer.
De genar över ett fält i svärta, grässtrån
spretar frostigt och krasar under deras tyngd. Härliga krasande spänstiga kliv
att trycka bort saknad med. Hand i hand, här och nu, mörkret hjälper.
Han säger plötsligt: Du blir väl inte rädd?
Med handen som inte håller i henne plockar han fram en tändare, lyfter upp den,
lyser upp dem.
Det finns inga andra än dem här. Luften är
krispig och klar. Marken stänger sina fjäll, den vet:
Långt där uppe närmar sig isdrottningen.
Ljuset är på väg, i alla former och i alla
skepnader det kan finna.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten