Kalla fötter.
Hon kände sig frusen när
hon lät fötterna glida över sängkanten och ner på golvet där tårna sökte efter
de stickade laddarna som mormor en gång packat in i detdär mörkblå pappret som
bara hon använde till julklappar varje år.
Tiden stod stilla ett
tag medans Elsa satt där på sängkanten, med halvtrasiga tofflor på, samma gamla
rutiga pyjamasbyxor som alla syskonen fått julen -97, håret i ett virrvarr och
inlindad det stora duntäcket.
Duntäcket som hon fått
av tjejkompisarna dendär iskalla vintern.
Den vintern när mormor
gick bort och Elsa tillbringade varje helg vid hennes sida i den gamla
timmerstugan vid skogsranden. Stugan som varit ett hem åt flera generationer
Tomassons sedan tidigt 1600-tal, vilket var precis hur varje jul-tal av morfar inletts
sedan tidernas begynnelse fram tills vintern innan mormor gick bort.
Och där satt hon nu.
Elsa. På sängkanten. Redo att hasa sig upp och sätta igång kaffebryggaren, ta
en kopp ur diskstället och fylla upp till brädden med denna svarta, sotiga,
bittra brygd som alltid intogs med morgongröten för att sedan ta spårvagnen in
till jobbet.
Precis som dagen innan,
veckan innan, månaden innan.
Adventsljusstaken
kastade ett något lite väl magiskt ljus för en vanlig tisdag på golvet och
väggarna. Medans hon satt där kom Elsa på sig själv med att tänka på att det
kändes som om hon saknade en bit av sin själ. Som om hon faktiskt hade tappat
bort en bit av sin själ. Och ingen liten bit heller.
Var det möjligt?
Kunde man verkligen
tappa bort en del av något som varken kan mätas eller vägas?
Och om det var så att
det var möjligt, hur hittade man den igen?
Kunde man hitta den igen
eller var den förlorad för alltid?
Det var ju inte så att
man någonsin hört talas om ett ställe vid namnet “Hittegods för borttappade
själar”…
Hon suckade djupt, tog
tag i sängkanten med båda händerna för att putta sig upp.
Där ute glänste dagens
första solstrålar på hustaken och föll in på köksgolvet där de smalt ihop med
adventsljusstakens ljusmönster i en guld och silver liknande väv.
Gryningen var här.
Världen började vakna.
Cecilia Götherström, 2 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten