Det var dags att röra på
sig.
Vinden hade börjat
virvla mellan tall och fura. Flocken vände nosarna mot den. Tog in dofterna.
Vinden som både serverade och förde bort dofter. Det var finlir om gällde för
att kunna känna igen och bedöma hur många svängar vilken doft hade tagit med
vilka sorts vindar för att kunna urskilja vad det verkligen betydde.
Nu var tid det att vända
sig bort från de varma, sövande vindarna nere i dalen och ge sig av mot de
höga, klara, nypande nordanvindarna där skogsgränsen mötte top-vidderna.
Där uppe.
Där allt fortfarande var
vilt, ärligt och tydligt. Där vinden
levde..Där man kunde höra bergen tala och granarna viska om den vishet som låg
dold i det djupa nätverket av uråldriga rötter helt öppet. Där.
Där man var i linje med polstjärnan,
sjöng med månen. Där man visste.
Den Vita vände blicken
mot skogs stigen. Den som markerade vägen uppåt.
Ett trettiotal
varga-ögon riktades mot henne i ett igenkännande och vandringen påbörjades i en
symbios där var och en rörde sig på sitt sätt.
Längst bak var ett par
gula, starka ögon som stod still.
Den Vita mötte blicken i
dessa hemma-hamnar, syknroniserade sin förståelse med denna kraft, denna så
bångstyriga och samtidigt visa källa av ren och skär pur natur. Hennes son
visste i samma bråkdel av en sekund det hennes eget hjärta redan visste. Det
var dags.
Hon vred blicken mot
bergen och sedan tillbaka mot Meru.
Meru, så innerligt grå
och evinnerligt vetande.
“Gå och hitta människan,
älskade”.
Han vände sig om. Med
skridande, svävande steg försvann han in i skogstäcket på andra sidan.
Han var på väg.
De var på väg.
Cecilia Götherström, 5 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten