Den där otvungna positiva känslan ville inte riktigt infinna sig. Han kände sig ganska flack, utlakad. Trafiken var gles så här på förmiddagen. Femmans växel kärvade, det skrapande metal ljudet irriterade, han svor till och använde ytterligare våld. Så kom han plötsligt ihåg att han glömt att trampa in kopplingen, han var alldeles för van att köra automat.
Istället för att ta av mot stan följde han landsvägen. Bilen skumpade fram alldeles för fort. Det fanns något som drog, som en tunn silvertråd som lockade, halade in, även fast den knappt syntes var den slitstark och oåterkalleligt tvingande.
Den blöta jorden, de små grå svarta stenarna, vindens råa stämma letade sig in innanför bilens skal, uppfyllde honom på ett nästan njutbart sätt.
Han såg, han tog in de tjocka stammarnas prakt, de breda grenarnas skrud. Han upplevde hur barren, de få glesa bladen girigt sög åt sig, tog vara på varenda liten vattendroppe.
Hon var klädd i spräckligt grönt, julängeln som Frederic gett honom. Hon höll en psalmbok i sina händer. Hennes spröda varelse dinglade vakande fram och tillbaka snuddade vid hans panna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten