I huvudet kunde hon höra
julsånger tonas in och ut ur varandra, så som en diskjockey på 80-talet brukade
dimma den ena låten in i den andra. Trots att hon försökte att koncentrera sig
på nuet, på att lyssna till vargens fotsteg, till grenar och trädstammar som
gnisslande när de rörde sig mot varandra till vindens nycker, så hörde hon
julsång efter julsång.
Samtidigt, med varje
steg hon tog i den djupa snön, så kom tankarna. Samma tankar som alltid mal ;
“Hur hade hon landat här? Hur kunde det bli såhär? Att livet bara gick och det
kändes så fel? Så fel trots att det fanns så ofantligt mycket mer rätt än fel?”
Meru kände hur människan
ibland blev lite tyngre – hennes tag om hans päls släppte lite samtidigt som
hon lutade sig djupare mot honom. Ett ögonblick senare var taget bestämdare och
hon gick upprätt igen.
Så höll det på. Tung. I
takt. Tung. I takt. Tung. Tung. I takt.
Han förstod vad hon bar
på.
När han var liten valp
hade han ofta vandrat över de höga och vassa klipporna med Silver, som han
kallade sin mor då – nu var hon Den Vita även för honom – och ställt samma
frågor om och om igen; “Vad hände? När blev avståndet så stort? Varför? Varför
kallar människan oss ett hot? Varför är de rädda för oss? Var kommer hatet
ifrån?”
Julsångerna tystnade.
Elsa hörde vinden ikapp
med Merus andetag.
Lite längre fram såg det
ut att finnas lä. Molntäcket hade öppnats och halvmånen sken ner över två stora
stenar lutandes mot varandra. Mellan stenarna skulle det vara stilla.
Stilla, som en
Lucia-morgon.
Minnen av Lucia-tåg,
från en lycklig skoltid, vällde över Elsa.
Ljuset! Vi bär alla ett
ljus! Hon kom ihåg!
Hur det var när själen
var hel.
Meru sänkte nosen och
började putta runt snön vid öppningen till de lutande granitblocken genom att
röra på huvudet med svepande rörelser vilka fick nosen att fungera som en
sopkvast.
Torrt, fnöskigt gräs och
varm jord kom upp till ytan.
Elsa såg hans ögon
glänsa som två levande ljus.
Hans själ var hel.
Cecilia Götherström, 13 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten