”Den Stora Modern vilar. Hon samlar kraft, drar sig tillbaka in till sin glödande kärna. Där låter hon värmen nära alla trötta själar, även hennes egen. Hon läker sina sår. Hon är tacksam för all kärlek du skickar till henne genom dina tankar.”
Neeva tittade upp på farmors fårade ansikte. Lägerelden målade varma skuggor över hennes kinder. Farmors korpsvarta ögon borrade in sig i hennes sjuåriga varelse.
Neeva kände Modern med hela hjärtat. Hon hade en mamma. Mamma Kimimela med sina långa blåsvarta flätor och runda kinder. Mamma som alltid tog sig tid att stryka över kinden med mjuka händer. Som var mjuk och stark samtidigt och aldrig långt borta.
Så hade hon en Moder. Jorden, naturen. Hon visste att jorden var en varelse. En närvaro som pratade med henne varje dag. Genom träden, djuren, vattnet.
”Hur länge ska hon vila?” Neeva plirade upp mot farmors ansikte och pipröken som steg och sjönk i slöjor.
”Så länge det behövs, hjärtat mitt. Så länge det behövs.”
Camilla Onell
Camilla Onell
Geen opmerkingen:
Een reactie posten