Cecilia / Ljus, 4 december

Elsa satt i ljuset av mormors halmstrå-vävda julstjärna på soffan i vardagsrummet, med händerna flätade om den stora tjocka Starbucks muggen som Monica, hennes syster, tagit med från sitt senaste utomlandsbesök. Monica brukade alltid skämta om att enbart ett badkar var stort nog att passa för Elsa’s morgon kaffe, och var mer än nöjd när hon hittade det närmaste hon kunde tänka sig ett “kaffe-badkar”  till sin storasyster på flygplatsen i Chicago.

Härifrån kunde Elsa se hur gryningsljuset spred sig över hela köksgolvet för att allt eftersom våga sig in över tröskeln och vidare in i vardagsrummet. När de allt längre och skira strålarna nådde golvet framför den mossgröna IKEA-soffan från förra årets jul-rea, lät on fötterna glida ur tofflorna.

Försiktigt placerade hon alla tio tårna på golvet, lät dem möta guldstrålarna från morgonljuset där på parketten. Hon spred och vickade på tårna, och det kändes som om hon tog in mera ljus.

Var det inte lustigt hur, genom att “bara” vicka på tårna, hon kände sig som om hon var barn igen? Som om allt var möjligt.

Minnen av bara fötter i sommargräs, på kala klipphällar, i hemmastickade, kliande morgon-tofflor på julmorgnar när man förväntansfullt smög sig ner för trappan för att kola hur mycket klockan var , om julen börjat ännu , svepte över henne.

En värme spreds i kroppen inifrån denna kyliga december morgon.

Minuter senare stod hon klar vid hållplatsen utanför det blåmålade HSB – huset, väntandes på spårvagnen. Ettan, som hon alltid tog till Gamla Kyrkans hållplats för att där byta till Sjuan som tog henne enda fram till jobbet, kom bortom kröken vid tobaksaffären med sitt inkännande ringade. Så mycket vackrare den signalen måste ha låtit vid det tidagare sekelskiftet när spårvagnarna var utrustade med riktiga klockor…

Idag var en annorlunda dag.

Idag klev hon av vid Gamla Kyrkan och stannade till. Gick in i kyrkan, njöt av den unkna kyrkdoften i vapenhuset, av hur den tunga innerdörrens handtag gnisslade och knarret när den massiva trädörren öppnades.

Doften av granbarr och stearin slog emot henne. På var sida om altaret där framme stolserade två granar, högre än taket i hennes trapphus var de, klädda i ljus och glitter. De levande ljusen på altaret var röda, och det första var tänt.

Förmiddagens solstrålar kastade skuggor genom de målade fönstren på väggar och golv.

Elsa tände ett ljus för mormor. Ett ljus för morfar. För kusin Kalle som gått bort i en bilolycka när hon var fem år. För Greta, grannfrun som lärt henne cykla när hon fick sin första cykel och mamma hade brutit foten.

Hon tog ett femte ljus, stannade till, kände värme välla upp inom sig, log för sig själv.

“Detta ljuset”, hörde hon sig själv säga högt och tydligt med en slags vördnad hon aldrig tidigare kunnat uttrycka. “Detta ljuset är för Modern. Moder Jord. Moder Natur. Moder Mod och Moder Kärlek.

Lågan spred sig mellan alla andra guldfärgade lågor.

Elsa tog ett steg tillbaka och bara var där i ljusskenet.

Hon var varm.

Cecilia Götherström, 4 december 2014