Elsa reste på sig, stod
bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt
papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.
“Det är upp till dig
människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att
med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att
själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt
kommer att läkas med dig.”
Den Vita klev närmare Elsa
och fortsatte;
“Vet att du inte vandrar
ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är
överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid
din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när
tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har
en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här
för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna,
nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det
var menat från första början.
Det kommer inte att bli
lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten
på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till
Jorden.
Människan blir varg igen
och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje
gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till
skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min
kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”
Allt kändes så stort och
Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu.
Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en
hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den
mörka, stjärnklara natten och slutligen
in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.
Elsa placerade sina händer
om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;
“Kom, Meru”.
Cecilia Götherström, 21 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten