Tvekan.
Meru kände tvekan och
förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland
känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det
var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så
tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i
samma doft-kategori.
Som mytomspunnen och
missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats
för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans
natur.
Förståelsen av att allt
är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten,
klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.
Tvekan och förväntan
grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.
Helst av allt had Meru
viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men
han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning
baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.
Nu var det bara så att han
stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt
hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av
förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat,
en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att
låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.
Han gäspade, sträckte ut
framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt,
breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.
En dörr öppnades.
Steg i snön.
Cecilia Götherström, 7 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten