Kramsnön knarrade under
fötterna.
Elsa stannade för att
lyssna på tystnaden, för att lyssna på fågelkvitter, mjuk vind i grantoppar och
sina egna andetag.
Så tog hon nya steg.
Medvetet lyssnande till favoit-knarret som hon kallade det. Det fanns helt
enkelt inget annat ljud som skapade mer glädje än just snö-knarr-ljudet. I alla
fall inte just nu.
Hon började gå “traktor
steg” i det vita för att sedan se sig omkring efter ett bra ställe att låta sig
falla på rygg och göra snö änglar. Fast knarr-snö var ju inte lika bra material
till snö-änglar som mjuk-snö…
Hon stannade till igen.
Lade ner medvetandet i snön och stod helt still kändes det som. Genom
skosulorna kunde hon känna varje knögla och litet gupp på stigen, ihop-packad
snö ovanpå brutna grenar, kottar, stenar och rötter. Hon vickade på tårna inne
i kängorna.
Hon sträckte armarna ut
åt sidorna, öppnade munnen för att fånga några enstaka flingor som föll från
det gråvita molntäcket där ovan och räckte armarna med utspridda fingertoppar mot
skyn.
Gäspade och kände ögonen
tåras av den friska, klara luften.
En djup suck letade sig
ut ur henne, denna gången en suck av välmående.
Det knarrade, knakade.
Ljudet av en liten kvist som bröts av, lätta steg, en dansande fast ändå
lunkande rytm.
Nyfikenheten tog över
och Elsa vände sig åt det hållet stegen kom ifrån.
De stannade.
Hon kunde först inte
urskilja något däremellan träden.
Stegen knarrade igen.
Hon plirade med ögonen
denhär gången.
Där.
Fyra ben, gråsprängd fluffig
pals, fyra stora tassar i snön, fyra långa ben, två gula ögon, den mest sanna blick
hon någonsitt mött, ett stort gäspande.
En varg.
Cecilia Götherström 8 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten