Morgonstjärnan stod
fortfarande högt på himlen och mossan tittade fram mellan rimfrost och
snötäcken.
En av valparna gav ifrån
sig ett pip. Det var lite tidigt för honom och han ville hellre ligga
ihoprullad och gäspa tills solen stod så högt att den värmde hans hjässa.
Tärna, valpens mor,
puffade på honom med nosen för att få honom att stå upp och sträcka ut sig
precis som de andra. Det var ju viktigt att de små lärde sig tidigt att låta
tassarna sjunka ner i jorden och få kontakt med dagens energi så fort det gula
guldet badade dem.
Samtidigt kunde hon
förstå lille Raku.
Det var vinter. Det var
något kyligare än vad som var brukligt när valparna kom till världen. Men
världen var inte heller som den varit.
Tärna vände nosen mot
morgonstjärnan och sjöng ut sin fråga, sin förundran, sitt lilla oros-moln.
Den Vita stod och
lyssnade.
Medans flocken rörde sig
i morgonrutinerna blickade hon ut med ett vakande, stolt och kärleksfullt
modershjärta över det som var hela hennes varande. Denna starka varga-stam, som
höll ihop utan att fastna. Som levde met ett lyssnade, givande, delande och
fullföljande varje ögonblick av den tid som egentligen inte fanns.
Hon hörde Tärnas
frågeton bäras över kullen, och hon förstod hennes oro. Raku hade fötts en kort
tid sedan, när snön precis började falla, tillsammans med Senna och Luka.
Valpar föddes aldrig
runt denhär tiden.
Och mossan stack aldrig
fram ur snön runt denhär tiden heller.
Men Den Vita visste.
Visste att Hon som sänder
ljuset, guldet, livsgnistan hade en anledning för allt.
Att det enda flocken
behövde göra var att känna, lyssna och följa livsguldets skira toner.
Hon var redo att svara
på dagens frågor.
Cecilia Götherström 3 December 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten