”Så väver vi också
in mer ljus i kroppen.
Kroppen är en väv i
sig själv.
Samtidigt är den är
en tråd,
en fiber i den
stora väven.”
Farmor och Neeva följer stigen upp mot det
röda berget. Farmor har en vandringsstav och en sjal på huvudet för att skydda
mot hettan. Under mockasinerna knastrar småsten och kottar. Bara farmors stav bryter tystnaden som en
dov puls. På vänster sida av stigen vajar gräs och sommarblomster i vinden,
till höger om stigen en brant sluttning ner mot dalgången.
Neeva springer före, springer över ängen som
doftar sött och välkomnande. Väva in ljus i kroppen, det vill hon. Hon
springerspringer fort, fortare än någonsin, sträcker upp armarna mot solen,
skuttar över timotej och blåklockor, omfamnar luften och andas in genom munnen
för att känna smaken av alla dofter som omfamnar henne. Hon snurrar, känner
marken leva under hennes fötter, den stora Modern dansar med, gläds åt hennes
dans, firar tillsammans med henne. Kullerbyttor, tistlar i håret, gräs i munnen
och flätorna som flyger och kastas tills de löses upp. Jord under naglarna,
pirr inombords och en förväntansfull smak av järn i munnen.
Plötsligt känner Neeva att hon inte är ensam.
Några meter ifrån henne dansar farmor. Tyst till att börja med, hon målarna med
händer och fingrar i luften, berättar något på ett språk som Neeva känner igen
men inte känner. Andfådd iakttar Neva. Pulsen återvänder, farmor stöter med
staven i marken, rör sig med en ordlös fråga ner mot jorden. Pulsen blir kraftigare
och nu stiger sången. Stigande och fallande, tonerna som bär deras historia,
deras kärlek och vetande.
Neva dansar med, kan känna ängens pulserande
liv i mellangärdet, i händer och fötter, i halsen där en klump växer, måste
dansa nu för att inte explodera. Kroppen blir en pensel och hon målar.
Väver. Väver in ljus i kroppen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten