Dagen häller ut sina sista hinkar trött ljus
över skolgården. Snön muddrar och glappar i självupptagen reform, den
reflekterar inte himmelsgrånad. Barnen har röda kinder och febriga ögon. Fötter
halkar över gloppet, glopp på väg att frysa till.
Skallen galopperar mellan skolbarackerna.
Galopperande studs, ute efter måltavlan. Febrig rädsla snoriga näsor knipiga
ögon, jaktens spänning och lättnadens virvel. Det är inte mig det gäller. Det
var inte mig han kastade på. Jag får vara med. Munnar öppnas, de som oftast
mumlar, ord välver nät att fånga byte med. Ord tillsammans, kanske de säger
”Rännstensunge!”
Lovikavantar blöta, med isklumpar på. Stjärten
blöt efter knuffen ner i den klibbiga dinosauriefjädrade gråmodden. Liten
rännil blod i pannan där grusiga snöbollen träffade.
”Bärnstensunge! Bärnstensunge!”
Liten frusen stelnad har två val. Stå kvar och
…
Ännu en kristallvass snöboll, och ännu en och
lyfta händer och öppna munnar
Hon kan också
Springa
Det är eftermiddagens kortrast, en lång mörk första decemberdag i
skolan. Det är förbjudet att lämna skolgården.
Hon springer med klafsande strumpor i glidiga
skor. Handen i ena vanten hårt sluten om penntrollet. Det som hade långt orange
hår i morse.
Nyklippt nu.
Ingen tordas jaga henne. Man får inte lämna
skolgården.
Man får kasta snöboll
Busa
Fnittra
Peka
Man får inte ta med sig leksaker
Som penntroll
Bärnstensflickan springer.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten