Skymningen hade gläntat på valda delar av deras gömda hemligheter.
Mörkrets utgjorde deras gemensamma sköld.
Skyddade ifrån resten av världen utkämpade de sitt inre krig.
I natten, utan anklagande blickar, utan nyfikna åskådare,
bara han, bara hon och den stora ekande skogen.
Vibrationer, själarnas ekon, tystnad..
Stilla, själarnas stämma, resonans, inget mer.
Natten bedövade verkligheten, med en kraft starkare än narkosen sövande verkan.
Tröttheten svepte in, omslöt totalt.
Sömnen smög sig in i varenda liten por.
För första gången på väldigt väldigt länge sov fru Svan.
Gestalterna, de många ansiktena, som till hälften lösgjorde sig ur töcknet
det var hon, eller var det så?
Hon var regissören men vem iklädde sig de olika rollerna?
Hon sjönk, föll, djupt, djupare, djupare än omöjligheten.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten