Ben trummar språngmarch, sulor slinter på
fruset glopp, skohätta snubblar över uppsvept isvall. Den lilla bärnstenstösen
virvlar genom luft som av ett under inte trycker nedåt, snedsteg vingflax och
hon kan trampa, jagat, vidare, snabbare, svidande näsborrar ytlig andning ögon
vidöppna fönster som bländar och inte ser. Känslan är där, av otillhörighet av
utsatt orättvisa, benen i stackato i ilska i berördhet, blöta fötter stela
byxor inte duga inte kunna inte bra nog dumma. Luften svider av hjälp vad har
jag gjort vad ska fröken säga vad ska mamma tycka mitt stackars troll.
Himlen drar
ihop sig, stänger säcken, blottar hålen, stjärnvägen till bättre världar, andra
tider.
Där är vattenpölen hon och Emma gled över i morgonkylan, flera gånger
lekte de, gled de skridsko, flöt de över fruset vatten. Fnittrade skrattade
glada, inte visste hon vad dagen skulle föda. Hon glider flyter bryter
halvfruset vatten. Sko fastnar i vaken den trycker upp, liten bärnstensflicka
med armar utsträckta, tunga klumpade lovikavantar med fjantiga tofsar, liten
faller och knät skrapar, höften stöter i, armbågen vrids.
Ur stjärnvägen till bättre världar fäller
skifferflickan ut sin fallskärm. Flickan med lager på lager av sprödhet, envist
avskalande, smular grus och glimmer. Hon skärmar den lilla guldgula spröda med
en hymn av skimrande svärta, mumlar tröst och lugn:
Men lilla vän, vad har hänt, gör det ont, och
aj din panna också och byxorna trasiga kom jag torkar dina tårar vad heter du?
Och aldrig kommer den lilla glömma.
Skifferflicka med fallskärmskläder i glimmerlager, spikmattehår med
kolkristaller i, silverbeslag på stadiga skor och fjärilsstråk ur medkänslans
brun.
Sådan ska jag bli, tänker bärnstensflickan
innan hon fortsätter springa, haltande nu men med bruten trans.
Och hon är det redan.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten