En matsked ledsamhet, två matskedar smärta, en tesked uppgivenhet. Han vägde och mätte, vägskålen tyngdes ner av emotionernas budskap, tippade över åt det rationella, logiska hållet.
Han en naturbegåvning i kemi och matematik, en talang när det kom till summor och tal, beståndsdelarnas reaktioner det var sånt som han kände till, detta var något helt annat.
Mia hade varit tydlig, sagt att hon inte tålde medlidande eller ömkan.
Det hade hon rätt att tycka, eller..
Det var Federic, hans fru som nu satt och småpratade om ditten och datten med Mia som hade fått honom att ta steget fullt ut. Hon som varit fjädern bakom att de tagit upp kontakten för två år sedan. Det var inte för honom, nej, det var för Jules skull, deras dotter. Han unnade henne sin farmor och han unnade Mia sitt barnbarn.
Federic och Mia samtalade i glättig ton om Jules julföreställning, deras skridskotur på naturis, deras planer att bygga en veranda.
Matthias sökte omedvetet av samtalet, var det för glatt, var det för tungt, lite för överdrivet, passade allt inom ramarna?
Det var länge sedan han varit upptagen av dessa tankar. Det hade varit lugna år intalade han sig själv.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten