Irja, Rubinkvinnan (19)

Här står jag. Och lagar varm choklad. Det känns som DejaVu, fast det kan det inte vara. Jag har läst någonstans, att ett Dejavu betyder att man svimmat av lite fast man inte förstår det själv. Bara snabbt och overkligt kort. Det är en sådan där vetenskaplig förklaring jag tycker om fast ändå undrar över. En förklaring som lägger bort de sinnliga korten innan de hunnit vakna till och förundra sig. 

Jag ställer fram mormors koppar, fyllda med söt varm brun lenhet. Jag sätter mig bredvid kvinnan som ömt håller i barnet och kysser dess hjässa gång efter annan. Hon har ringt sin man som sagt åt henne att stanna tills de sandat. Jag fick en känsla av att hans ton var överlägsen och fjärmad från igenkänning. Hennes rädsla hennes tårar hennes kärlek, hon sitter på en av mina köksstolar med strimmiga kinder, tårarna har torkat nu men hon övermannas då och då av en eftersnyftning. Jag stryker henne över ryggen fastän jag inte känner henne alls. Säger, fast jag inte vet om jag kan:

”Ska jag ta den lilla?”

Den unga kvinnan ser på mig, nej, det är en mamma som ser på mig. Jag ser kärlekssmärtans ansvarskänsla och otillräcklighetens skuld utmejslade i hennes ansikte.

”Åh kära,” säger jag, innan jag hinner tänka. ”Du kunde inte hjälpa det!”

”Jo det kunde jag jo… Jag frammanade henne, jag ville mer! Hur kan jag vilja mer om det äventyrar allt?” Och den unga mamman sluter blicken, blundar för skräcken som inte får uttalas.

Jag ser över bordet, där den långe mannen sitter. Han har händerna kupade runt mormorskoppen. Jag kan inte se koppen, bara att det ryker ur den. Han ser lätt förvirrad ut. Jag nickar mot honom, vill tvinga honom att tala. Han harklar sig, min vilja fungerar:

”öh.. Eh. Jag förstår inte. Det var blixthalka. Hur kan du vara ansvarig?” Jag ser på honom, skakar på huvudet, griper in:

”Det handlar inte om att vara ansvarig för yttre händelser. Det handlar om skuld.” Jag ser på henne. Vet plötsligt vad jag måste göra. ”Badrummet är där. Ta en dusch. Jag tar hand om ditt lilla knytte så länge. Ta tid på dig. Jag lovar, det är okej. Bättre för den lilla att du är lugn. Okej.”  Jag bestämmer nu, och det fungerar. För

Hon lämnar försiktigt, lydigt men ändå lättad, över den lilla högst älskade till mig. Jag ropar efter henne att hon får använda allt hon behöver och var de torra handdukarna ligger och att hon kan ta en mysdress från samma ställe också om hon vill.

När hon kommer tillbaka är jag vän med knytet, och ett sorts töffligt samförstånd i omsorg har uppstått mellan mig och den långe mannen. Hon kommer tillbaka och har tvättat av sig den omedelbara rädslan. Och vi dricker varm choklad. Och

Vi vilar tillsammans.

Vi vilar tillsammans, vi fyra främlingar, vi sammanlänkade av ljus. Vi talar med varandra om drömmar och rädsla och skuld och frihet. Vi talar om kärlek, och vi lyssnar.

Och det splittras inte.

Det rinner inte av.

Vi omfamnar varandra när isdrottningen låtit sig nöjas och släppt in herr Vinter att frysa sönder hennes väv- och vi

Vi omfamnar varandra.

Men han ger mig en kyss. Han, den långa. Stiliga.

Mammakvinnan ler.

Irja Liljeholm