Hon behövde inte gräva särskilt djupt, smärtan, hånet, skammen fanns där precis under fasaden. Likt
flockar av änder som guppar på ytan. Likt flockar av änder som hungrigt griper efter de torra gamla brödkanterna som förbipasserande slänger åt dom.
Glaset, spegeln, bilden, hon undvek att spegla sig i dess falska skimmer. Aktade sig för att dras in i dess dunkla värld.
Hjärnan registrerade, kopierade och förvred hennes tankar, dess innebörd.
Ibland ville hon sätta tänderna i det, känna hur blodet droppade när käkarnas bastanta ram krossade köttet. Ibland ville hon yla, låta tårarna spruta tills det inte fanns något mer.
Hon knäppte händerna ytterst behärskat, lade det ena benet i kors över det andra fast höftprotesen bjöd ett milt motstånd.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten