Hon kunde inte hitta månen, fast himlen var klar. Den isande luften letade sig in under kragen
på hennes svarta kappa. Höften värkte, inte vid varje steg men som en dov slumrande smärta.
Höftprotesen hade hängt med nu i nästan 5 år. I början, direkt efter operationen var den intensiva smärtan som bortblåst men när det var kallt eller när hon var överansträngd blev hon återigen påmind. Hon tyckte om att promenera i mörkret, låta sig uppslukas, då behövde
hon inte möta de frågande blickarna. Hon visste mycket väl att den förut så mjuka hyn hade blivit
rynkig, för ibland när hon tittade sig i spegeln kunde hon se skymten av den onda häxan i snövit och de sju dvärgarna.
Den kalla metallen, protesen, herre gud vad den pep i säkerhetskontrollen. Hur kunde hon tillåta sig att begå ett sådant fånigt misstag? Hade väl haft tankarna på något annat håll. Vakterna hade tittat på henne och sett en gammal gumma, dom hade tittat menande på varandra, tyst införstådda med att det berodde på ålderdom. Dom visste inte hur fel dom hade.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten