“Nästa, Stortorget!”
Elsa kände sig som en
riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva
på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.
11:an som hon alltid
tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat
närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung
eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under
renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga
kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur
och vildsvin.”
Hon bara kände att för
att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon
tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett
uråldrigt träd och bara andas.
I nästa ögonblick så var
hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till
kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så
nära….
“Nästa, Gläntan!”
Jaha. Gläntan.
Va? Gläntan??? Vad är
det för hållplats?
Elsa och hennes systrar
hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern,
och de kände till varenda hållplats.
De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden
expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.
Elsa tittade ut. Ut ur
spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar,
björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en
porlande halvt is-täckt bäck.
Hon knep ihop ögonen,
skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.
Mer skog.
Spårvagnsspåret tog en
krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade
över grantoppar och berg ner i gläntan.
Vagnen började sakta in.
Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och
hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne
denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en
spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända
att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.
En skugga.
Någon väntade.
Cecilia Götherström, 6 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten