Bärnstensflickan kliver runt stampigt på
vinden. Utanför fönstret tomhet och inga trädkronor som rister åt henne.
Läderjackan är stöddig- rubin- magi, hon tänker vad tusan vem bryr sig det är
ju jag! Jag som har rätt. Inte ska jag gömma mig här det är MIG det är synd om
de var ju så DUMMA. Barnen i skolan, gubbarna som dödat skogen, alla. Gör
något! Armbågarna i sidan, jackärmarna guppar långa, nacken sträckt, hakan upp.
Magen in och bestämd helomvändning. Strålande klar i tanken kliver hon ner i
huset. Övervåningen med de två små rummet och det minimala badrummet är mörkt.
Det kolsvarta slukar och hon ska synas nu, hon trevar och hittar lampknappen.
Hon ska kliva ner och tufft och bestämt säga till mamma att hon inte ska gå i
skolan mer. Så det så. Eller kanske men bara om det är en annan skola. Så det
så.
Nedervåningen är mörk. Inte ens fönstrets
elljusstakar lyser, de första mamma tänder när hon kommer hem så snart
novembermörkret blivit nästan- december. Mamma tjyvstartar alltid, det säger
hon själv. Bärnstensflickan tror att klockan är mycket, men hur mycket vet hon
inte. Kanske är den tio i fyra eller kvart över nio. Någonting sådant måste det
vara. Hon går in i köket, tänder ljusstaken, går ut i vardagsrummet, tänder den
där också. Kikar inne i trappskrubben, mörk. Ingen mamma. Hon ropar för
säkerhets skull.
Liten bärnstensflicka släpar med en stol,
klättrar upp på den, letar i skåpet där kexen står. Hittar burken. Liten lämnar
köksskåpet öppet och stolen kvar vid diskbänken. Kurar sedan inne på soffan.
Äter kex som inte mättar. Hon som inte tycker om grönsaker eller fisk eller
kött. Men det vore gott nu. Med ketchup till.
Bärnstensflickan väntar. Hon mjuknar, inuti.
Som om allt upplöses.
Bärnstensflickan väntar. Hon stelnar, utanpå.
Som om allt måste hejdas.
I väntan.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten