Mellan gångvägen och spåret stannar de utanför en hög
byggnad med liten omkrets. Gångvägens elljus belyser de fulltaggande
tegelväggarna. Guldpojken säger att det nog var en vattenstation eller så, till
tågen förr. Eller kanske en sorts
kraftstation. Arm i arm står de vid huset, nyfikna.
Det är
som en
Elkyrka
Ja, en elkyrka.
De känner på dörren, den är öppen, de kliver
in. Det är högt i tak. De vadar genom högar av frasande gamla löv och skramligt
skräp; tomma cigarettpaket, gamla element, rör.
Förtjusning när de upptäcker trappan ner. En
källare, han lyser med tändaren.
En källare full med burkar.
Gamla obojburkar. De skrattar. Skrattet ekar i
deras elkyrka. Studsar runt och skrattar mera.
Hon plockar upp ett av rören, lagom långt och
tungt. Hon swingar det mot ett gammalt element som står lutat. Det sjunger
tillbaka. En rytm.
En ton,
Han tar upp ett rör han med, hittar ett annat
element.
De vadar genom obojburkar och trummar på gamla element. I funkig magkänsla.
Och sången kommer. De ohar, trallar, klickar,
fyller elkyrkan med stämmor som sjunker in och säras och förenas och glider
över under emellan. Det lilla huset bistår med en mäktig resonans. De befinner
sig i mörkaste mörker och de sjunger tillsammans det vackraste de någonsin
vågat. De befriar sig. De dansar till sin sång och till sin rytm, kropparna är
musiken, de är i mitten av alltings varande. Tillsammans. Ljusbärare.
Till slut andas de bara. De andas och de ler.
Han lyser med sin tändare mot henne.
”Faaaan” säger han. Hon ler mera. Plockar fram
en cigarett, nickar mot dörren.
De öppnar den och möts av frisk färsk stilla
färdig
De öppnar den och
Glider iväg.
Jo, de glider! De skriker sträcker sig efter
varandra, skrattar. Svart is!
I världen finns inget motstånd nu. I världen
finns inget medgivande nu. I världen finns bara de, och stillastående luft och
rörelse.
Tills de krockar. De faller. Hon faller mjukt.
På honom.
Läppar.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten