Han var en riktig liten groda, trivdes, myste i vattnet. De hade tillbringat otaliga torsdags förmiddagar i bassängen vars port vätte emot en av de trängre gränderna, där kullerstenarna låg lösa huller om buller så till den grad att det var omöjligt att ploga sig igenom med barnvagnen.
Tystnaden, det kluckande sorlet från det uppvärmda vattnet gjorde något med henne. Lika mycket som hon njöt lika mycket avskydde hon instängdheten, den kvävande, stinkande känslan av att långsamt strypas.
Han tog sig ofta vatten över huvudet. Lät sig falla. Då blåste han upp kinderna samtidigt som
han höll andan. De andra bebisarna var inte lika söta, inte lika modiga. Hon pratade gärna med de andra föräldrarna, hörde sig för hur deras vecka hade varit. Fast hon pratade sällan eller aldrig om sig själv, det verkade liksom inte höra till.
Att dyka attraherade henne inte. Att stilla sväva med i korallernas dans, att upptäcka plattfiskens gömställe i sanden, att förundras över sköldpaddans graciösa rörelse. Att röra sig i samspel med en hel värld under vatten, att hitta en liten knappt synbar räka mellan stenarna. Att kunna andas långsamt knappt hörbart, tyst, tyst för att inte skrämma.
Det var inget för henne men hon hade förstått att det var en av hans stora passioner. Hennes Matthias.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten