Hans läppar. Fasta, lena. Mottagliga, stadiga.
Varma, lekfulla. De förenas i kyssen utan motstånd. Hon mjuknar i den. Blir
närvarande. Och ett bestämt ord tar form i hennes kropp. Ett ord som bevisar
sin existens, på riktigt. Hon undrar ju alltid över det där. Över vad som är
verkligt och vad som inte är det. Gränsen är så vag. Ordet hon upplever,
upplevelsen hon kan benämna är.
Sinnlig.
Och samtidigt som det ordet manifesterar sin
kraft i hennes kropp, stöter det bort tidigare kyssar. De som hon trodde hon
borde tycka om fastän hon upplevde dem som kladdiga, slarviga, oroliga. Det här
är annorlunda.
Så därför tar de tid på sig. De glider på hans
rygg över glasad gatuspegel. Elkyrkan lämnar dem ur sikte. Hon vilar på honom,
silvriga tåspetsar är deras roder, ett roder som sprakar upp gnistor och lovar
snar styrsel för allt inom dem som är ute på glid. De klarar det galant ett bra
tag, den här oväntade färden över och inuti isdrottningens ljus. Iskall
klarhet. Besinningslös lätthet. Beröring. Närhetens kontrast till allt det
andra. Vägen kröker sig, lutar i kröken. En ekvation hennes hättor inte rår på.
Ett lätt läppbett, ömsesidigt ofrivilligt, befriande gapskratt när de med
huvudena först försvinner in under en buske.
När de lyckas ta sig upp är de yra, rodnande.
Fnissiga. Han ger henne en bestämd puss, även den mjuk men inte alltför och han
tar hennes arm. Och i armkrok skrinnar de över svart is, lysande is, perfekt
friktionsfri is. Mörka himlen parfymerad av isdrottningens andedräkt. Stora
kängor flyger tack vare drottningens täta gnistrande väv. Hennes styrkeljus
fortplantas in i dem båda, samtidigt.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten