Mormorsklockan
Hon måste ha dåsat till. Hon hade endast ett svagt minne av att någon hade lyft upp henne, av att någon hade burit henne i sina armar. Hon hade blott en aning av att hon kunnat kura in sig i den mjuka pälsen. Ändock visste hon med säkerhet att hon hade kunnat känna sig så där liten, belåten och nöjd som hon gjort för länge sedan i mors armar. Denna någon hade kurrat vänligt, hon hade känt värmen ifrån dess näsborrar.
Mormorsklockans urverk surrade, den lilla träluckan öppnades och en liten gök tittade fram, hoade sitt ko, ko, ko, ko, ko, ko sen var den försvunnen igen. Likt en speldosa dansade man och fru i en wienervals runt, runt, runt, runt samtidigt som pendeln gungade fram och tillbaka. Doften av linde infann sig, nosade runt och dröjde sig kvar.
Hon sträckte på sig. Kände sig som en liten prinsessa i den stora öronlappsfåtöljen. Hennes fötter nådde nätt och jämt fotpallen. Sirligt snidade ben, plysch i rött andades svunnen tid.
Överallt böcker från topp till tå. Hon omgavs av böcker, stora som små. Som om universums alla bokskatter hade samlats just här i detta rum. Som om historia och dikt hade flutit samman likt bläck som möter fjäderns udd.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten