Vilma och helge åt matsäck tillbakalutade mot den silverådrade eken. Nötter och sommaräpplen, solvarma fikon.
- Man kan bara äta från träden här, sade Vilma. Har ni ingen mataffär?
Helge skrattade tills tårarna rann och han satte en hasselnöt i halsen.
- Du är rolig du. Varför skulle vi ha en mataffär när vi kan äta från träden? Ni kan också äta från träden hemma där du bor. Och vet du, träden pratar genom sina frukter.
- Ja fast vi behöver ju mataffären för många andra saker.
- Jaså, det gör ni? Jag tror att ni behöver mycket mindre än ni tror. Fast jag tror att ni behöver vackrare färger. Era färger har blivit lite dova. De sprakar inte så mycket längre.
- Hur kan man ändra på det?
- Det börjar med att man längtar efter nya färger. Sedan börjar man söka upp dem - genom att göra någonting nytt varje dag, någonting som man i vanliga fall inte gör. Man äter från träden, så mycket man kan. Ser till att man får mycket tid i naturen. Sedan det viktigaste: När man får syn på en strimma av en ny, gnistrande färg, följer man den. Även om man 'borde' göra någonting annat.
Man tar hand om varje litet färgstänk som gör en glad. Ända tills färgerna börjar sprida sig jämnare och mer.
- Det ska jag göra, hitta nya färger! Då blir det kanske lika fint hemma hos mig.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten