Det bultar inifrån kalendern. Nin är omedelbart klarvaken,
adventsstjärnan i fönstret lyser upp rummet, en av kalenderluckorna bågnar och
studsar. Det finns inte en tanke som går att tänka till sitt slut. Hon petar på
den studsande luckan och den glider upp. Ut tittar den tilltufsade dammtussen,
som nu väl egentligen mer liknar en bakfull tomte. Vilket han helt uppenbart
är.
”Vatten!” Han viftar mot henne. ”Det ska vara källvatten med friska
bubblor och det fort! Och har du Ipren?” När hon har tillgodosett hans behov
talar han om för henne att de ska ut och rädda spegelsalen, alltså julen, och
han tillägger högtidligt och mästrande: ”Jo, för att tala klarspråk, i min
ödmjuka men ändock allvetande mening är julen den främsta av trollkarle- önske-
högtiderna. Julen är allvarligt hotad, mycket på grund av din 2 åriga
försening, så vi har bara en chans att frälsa den från ondo, och det måste
ske innan midnatt idag. Vi får kolla på kartan, ja kalendern alltså, så att vi
ser vart vi ska!” Tomtetussen klättrar stärkt av ipren och bubbelvatten ut ur
sin lucka och kliver runt på kalendertavelkartan. ”Utsökt”, mumlar han, ”absolut förunderlig!” Han gör en
asymmetrisk piruett och håller nästan på att trilla ner i lucka 5 som står
halvöppen in mot en cirkusprinsessa på lina. Cirkusprinsessan utnyttjar mötet
till att hälsa med en elegant saltomortal. ”Okej, vi har varit här”, säger
tomtetussen och handvoltar, ja snarare rullar, över det blågrå berget efter att
först ha gjort en reverens till prinsessan som blygt fnittrade till svar från
sin lina. ”Och vi har varit här”, säger han och trycker näsan mot en
fönsterkarm till ett bostadshus som är väldigt likt Nins hus. Han fortsätter
sin färd med falska kullerbyttor mellan kalenderns olika luckor, sicksackar från ett till två
till tre och vidare. Han skuttar och voltar fram och tillbaka tills han når en
av kalenderns parker, där lucka 20 finns som en dörr in till en röd liten
stuga. Han konkluderar att de ska dit. ”Självklart ska vi hit. Vi har bara
några timmar på oss innan mörkret slukar oss. Lyft upp mig! Kom så går vi!” Nin
glor på kalendern. Det är ju en fantasibild, om än med en märklig känsla av
igenkänning, ungefär som drömmar kan kännas i ögonblicket mellan sömn och
vakenhet. ”Jamen…” protesterar Nin.
”Inga men, vi måste iväg snarast. Sätt upp håret”, kräver tomtetussen,
”så håller jag mig i tofsen.” När Nin skakar på huvudet så att håret flyger i
toviga testar och säger att hon vägrar gå ut utan att först få göra sig i
ordning, då grymtar tomtetussen och envisas med att följa med till badrummet.
”Litar du inte på mig?” Nin blänger på varelsen och känner sig dum, och
ännu dummare när hon får ett rungande ”NEJ!” till svar. Så hon fäster håret i
en slarvig tofs mitt på huvudet, lyfter upp tussen och klarar av att låta bli
att nypa honom, och stampar ut till badrummet. Det kittlar i hårbotten när han
bökar runt och hon får hejda sig från att klia. När hon står vid badrumsspegeln
och gör sig i ordning är det pinsamt, vilket även det är konstigt. Tomtetussen
är inte tyst, inte ett ögonblick.
”Men sluta pilla då!” Instruerar han när hon smörjer cleracil med
concealer på ett nytt tillskott till finnarna på kinden. Hon möter hans små
korintögon i spegeln. Han anar visst ett motstånd i hennes blick och säger
överslätande: ”Ja ja, jag vet att det här är knäppt. Och tro mig, det är helt onaturligt
för mig med ska jag säga dig. Väldigt obehagligt faktiskt. Jag skulle allra
helst bo under huset och bara tipptappa runt när alla sover och ljusen äro
släckta. Men nu är det så att vi har fått ett uppdrag, du och jag. Bara vi inte
är för sent ute, men jag tror inte det, jag tror faktiskt vi kan hinna, annars
hade jag inte varit här alls, gissar jag. Han vet vad han gör, den store
mannen.” Han måttar med armarna men halkar och skyndar sig att ta ett stadigare
tag i tofsen. ”Den store mannen… ja trollkarlen alltså. Han som gör att vi kan
mötas.” Tomtetussen säger det med stolt äganderätt i rösten. Nin ger upp sin
kamp mot finnar, stor näsa och det omöjliga i förekomsten av pratande
dammtussetomtar och lyfter händerna i en frågande gest.
”Iväg nu, du trögtänkta människovarelse. Nu går vi! Ta med kartan.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten