Luften är tät och fuktdrypande utanför porten. Tomtetussen sniffar
ljudligt och drar Nin i håret, han klagar missnöjt att det är helt fel väder.
Hon mumlar med handen framför munnen för att inte framstå som dum inför någon
som kan tänkas gå förbi och se henne prata högt för sig själv- eller ännu
värre, se henne prata med en tomte hon har i håret:
”Jaha, och nu då?”
”Tiiillll parken och det lilla röda huset!” Tomtetuss marscherar på
stället som för att få fart på henne. Nin håller upp kalendern i undran. Hon
har ingen aning om vilken park han menar, försåvitt hon kan minnas finns ingen
röd liten stuga i någon av dem. ”Din favoritpark, dummer!” Han protesterar när
hon drar upp munkjackans luva, så det får hon låta bli och hon hoppas igen att
ingen ser hennes märkliga resenär i håret. Hon börjar gå mot parken där
skateboardbanan finns, där brukar hon och hennes kompisar hålla till, okej då,
hon och hennes enda kompis, hur som helst, de brukar blyga men uppsluppna
beundra de stora killarnas halsbrytande övningar. Hon drömmer om att få vara
med, falla och stiga över de graffitisprayade ramperna, vända i luften utan att
släppa brädet. Där finns även ett litet klubbhus, fast det är grönt och mer en
barrack än en stuga. ”Fel håll! Vi ska förstås till parken som du gillade för
TVÅ år sedan! Den med pulkabacken och glasskiosken! Som på bilden, använd
hjärnan hördu!” Och tomtetussen lägger muttrande till, tyst så att hon inte ska
höra men det gör hon ändå. ”Hur ska det här gå, det var ju meningen att jag
skulle hjälpa ett modigt barn, inte en hormonstinn- jag- vägrar- sticka- ut-
från- mängden- för- att- det är- pinsamt- tonårsjänta…” Nin fnissar motvilligt,
hon tänker att hon är tonåring, minsann, och att hon har tomtar på loftet, hur
pinsamt är inte det, och hur många tonåringar kan säga det och ha bokstavligt
rätt? De kommer fram till parken som tomtetussen vill till, hon står där med de
inte längre vita dojorna i det blöta knaggliga gruset omgiven av
klätterställningar och gungor. Inte finns här någon liten röd stuga. Det rycker
i håret, tussen är uppenbart uppretad. ”Du får be om hjälp!” Nin vägrar, nu går
han för långt, var det inte han som skulle vägleda henne kanske, hade han inte
lovat det? ”Hur ska du ha det, ska det bli julafton eller inte?” Tomtetussen
envisas. Med rodnande kinder hejdar Nin en kvinna som med portföljen i högsta
hugg sneddar genom parken.
”Ursäkta mig, men jag letar efter det här huset…” Hon visar upp
kalendern och pekar på den röda stugan.” Kvinnans grepp om portföljen hårdnar
och hon skyndar på stegen, hennes ”inte tid” faller skarpt och smutsrosa ut
mellan knipläppstiftsläppar. ”Där ser du!” Nin tjurar. Tussen rycker i ett enda
hårstrå (aj!) till svar.
Hon vill inte vara tokig längre, hon sparkar i gruset, klämmer kalendern under
armen, fukthuttrar, vill hem. Vid kullen som är en snabb pulkabacke när Bore
gjort sitt, vilket han inte har gjort de senaste två vintrarna, drar en pojke
som kanske är sju år sin kälke över det sega gräset.
”Fråga honom!” Väser det från hårtofsen.
”Ett barn vet väl inte?” Säger Nin.
”Bara ett barn kan veta.”
”Kunde du inte ha sagt det lite tidigare då?” Nin går trots sin protest
fram till pojken.
”Jo, det finns!” Pojkens händer fladdrar runt den åtråvärda kalendern,
men han vågar inte mer än se utan att röra. ”Kom ska jag visa!” Han tar med
henne till parkens rand, bilarna rusar fram på gatan som skiljer dem från
kvarteret mittemot. Hon ser bara grå och gula kolosser till hus. Inte ett
endaste rött litet hus, förstås. ”Jo” säger pojken, ”titta där!” Och se där… En
skylt hänger utanför ett café, på skylten en likadan röd stuga som den hon har
på sin kalender.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten