Den kvicka figuren, en trollkarl minsann, rör sig runt sitt bord med
paletten i ena handen och en fin pensel i den andra, då och då stannar han till
och sätter ett streck, ritar en linje, ett öga, en ton eller tre. Teckningar
växer fram du känner väl igen. Du kanske får se en munter midsommardans, kanske
brusande kräfthattar i gladmånens sken, kanske du får se ett surströmmingsfniss
stiga upp ur papprens gömmor. Har du tur får du se när han spritsar fram
kalendrar av sagolandskap, se hur han göder tomtenissar inför färden mot jul.
Han strör stjärnfall över himlen i nyårsnatt och han släpper ut oemotståndliga
harar på söt äggjakt till påsk. Han stansar in sina verk i vårens
lövsprickning, i sommarens prunkande grönska, i höstens färgsprakande fall mot
mörkret och i vinterträdens strävsamma klättring mot skyn. Du ser en trollkarl
med kraft att hela, en varelse av ord och doft, musik och dans, bild och
spegling. Du ser dig själv i speglarna och ditt hjärta förbinds i kärlek till
dina nära, inuti den bön ni ber tillsammans, där är ingenting brustet, allt
sjunger, andas, vidrörs. Men en skälvning kastar dig tillbaka in i yrseln när
urberget skriker till av den stora borrens grova gnidande. Flera kvarter bort,
i ett betonggjutet stadskontor, där sitter de, tanterna och farbröderna med
projektunderlag, kalkyler och målsättningar och de skålar för projektets nya
fas. Ty se och hör och bäva, de har kalkylerat fram en tunnel rakt igenom den
fagres valv. Den stora borren närmar sig.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten