Hon måste ha somnat till för när hon vaknade hade ljuslyktan slocknat. Hon svalde flera gånger, hennes mun
var torr och hennes huvud kändes som ett stort blåmärke. Hon höll ögonen slutna, ville inte vakna, hade ingen
lust att möta sorgen som armbågat sig fram ifrån hennes inre gömda vrå. Att vrida på huvudet och sjunka djupare
var det enda hon önskade just nu.
En fjäderlätt smekning längs med hennes kind flyttade varsamt hennes skygglappar åt sidan. Ett par gröna ögon
mötte hennes bruna. De vilade i hennes. Stillsamt avvaktande. Ett par gröna ögon tittade, följde hennes spegelbild
i all oändlighet, uppfattade hennes skörhet, förstod att hon kunde brytas av lika lätt som som en blyertsspets.
Ett par långa tufsiga haröron lyssnade utan att avbryta, lyssnade utan att fälla kommentarer.
Smekningen upprepades. Hon var så nära att hon kunde ta på värmen ifrån näsborrarna.
Näsborrarna som vidgades, näsborrarna som smalnade, till rytmen av en rofylld andning.
Ödlorna som klättrat längs med tunnels fuktiga väggar, stannade upp och bevittnade hur
Rayana's själ log.
Ångesten hade förändrats i mildhet.
Moder hare gav ifrån sig ett kurrande läte.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten