- Jag är väldigt glad att få besöka dig. Nu tänkte jag att vi skulle besöka min värld om du vill?
Vilma nickade och tog på sig skolryggsäcken. Innan hon visste ordet av hade Helge lyft upp henne på ryggen där hon höll sig fast i hans varma, långa hals.
Trots långa vingelben smög han ljudlöst ut genom altandörren med Vilma på ryggen och bara liksom gled ut, upp i luften. De flög.
Vilma såg radhuset bli mindre och mindre där nere. Krukorna på altanen var nu bara små prickar. Åkrar och vägar flöt ut till fyrkanter och slingrande skosnören. Solljuset bländade och Vilma blundade och lutade pannan mot den mjuka manen. Hon blev sömnig men kramade Helges hals så hårt hon kunde.
Tydligen hade hon somnat ändå. Hon vaknade i en halmbädd och plirade mot det starka solljuset och vänliga ögon som tittade ner på henne från långa halsar.
Hon såg så många starka färger, färger som hon aldrig sett förut. Hon blev nästan yr.
- Välkommen hem till oss, lilla flicka, sade en av mormorshujafferna med en ovanligt djup och varm stämma. Vi får inte ofta besök här, så det här är en speciell dag för oss. Vi fick veta att du tänker mycket på oss, så vi tänkte att du skulle få hälsa på oss här en dag.
- Det tycker jag är jättebra, slog Vilma fast med nyvaken röst och grusiga ögon. Vi människor vet egentligen inte så mycket om er.
- Vi har märkt det, sa mormorshujaffen. Hon lät lite ledsen när hon sade det. Jag heter Maya och jag är den äldsta i flocken.
- Jag heter Vilma och jag är det äldsta barnet i min familj.
- Då har vi ju redan någonting gemensamt, sade mormor Maya och log.
Vilma log inte men kände i bröstet att hon redan nu tyckte om Maya.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten