Vilma visste inte om de hade färdats i timmar eller dagar. Det var i alla fall väldigt långt till vattenfallet. Helge var tystlåten. Han oroade sig.
- Vet du vad gammelhujaffen sade till mig när vi var där och hälsade på? Helge tittade ner på Vilma som koncentrerat höll sig fast vid hans hals och man.
- Vadå "sade"? Jag hörde ingen prata vid trädet.
Han pratade inne i mitt huvud. Han sade: "Ingen ek tappar sina blad förrän de nya knoppas".
- Vad menar han med det?
- Jag är inte säker, men jag tror att det har att göra med att vissa saker inte händer eller förändras förrän det nya har kommit. På något sätt har det att göra med dig, lilla flicka. Du är det nya.
Plötsligt sträckte Vilma på sig och stelnade till.
- Vattenfallet! Helge, vi är nästan framme!
Lekande vatten föll som silkestrådar, sirligt mjölkaktiga. De fångades upp av den sjö som var bäckens moder.
Helge kunde inte direkt se någon skillnad på vattenfallet sedan förra gången han var här. Det brusade på samma sätt, modersjön famnade som vanligt. Ändå var bäcken söderut så svag. Hur kunde vara så?
Vilma såg sig omkring med händerna i sidan. Hon hade fått nog av prat hon inte förstod. Hon hade en plan.
- Först ska vi prata med fiskarna.
Innan Helge hann reagera för att förklara att fiskarna inte kunde prata, stövlade Vilma iväg till sjökanten.
- Lyssna, fiskar! Vi behöver er hjälp. Bäcken nere vid hujaffernas hem håller på att sina. Vad kan vi göra?
Nu var det Helges tur att tänka att lillflickan inte var riktigt klok. Hur skulle fiskarna kunna prata med henne?
Modersjöns vattenyta låg slät inför hujaffens och flickans frågande blick.
Sedan bubblor. Stråk genom vattnet. Vispande kurvor av silverglänsande former.
Det ena fiskhuvudet efter det andra höjdes ljudlöst ovanför vattenytan. Våta ögon hälsade.
En av de mindre fiskarna, en elegant grönskimrande hona med rödkantad fena, höjde en röst som bara kan beskrivas som vattengurglande.
- Viiiii haar höööööört att bäcken siiiiinar. Kanske haaar det att göööööra med alla greeeeenar som samlats vid sjöööööööns mynning. Deeeet ääääär vad viiiiii troooooor, guppade fiskhövdinginnan.
Alla fiskögon tittade nyfiket på det jättelika gestalten och den lilla ljusa som kommit för att ställa frågor.
- Tack ska ni ha! Vi sätter igång med detsamma. Nu blir det till att röja grenar Helge!
Om någon hade sett det arbete som tog plats vid modersjön denna datumlösa dag i hujaffland, skulle de inte ha trott sina ögon. En skranglig, långbent, snubblande, frustande och hostande hujaff som tillsammans med ett litet flickebarn simmade, plaskade, sparkade och viftade, för att få bort så många som möjligt av de grenar som blivit liggande vid sjöns mynning.
Timme efter timme, sjöblöta kläder, hår och hujaffman klistrade över ögon och panna. Till slut var högen av grenar på marken lika stor som en lekstuga och Vilma och Helge tyckte att det nog var rent nu.
Flämtande satt de vid vattenkanten och tittade ner på bäckens bädd söderut. Om det här fungerade borde kristallbäcken nu ta sig, bli bredare och kraftigare igen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten