Den svidande magvärken kom redan innan hon hörde ljudet av hovar, galopperande, innan hon såg kära vänner springa för livet, rädda ögon, sorg, innan de flämtade: "Ni måste komma. Det är Maya.".
Overklig tillbakaritt, ofattbar insikt när Vilma såg Maya borttynad, nästan borta.
Onda moln hotade deras värld.
Deras varma ängel, mormor för alla, skulle inte klara det här. Hon var nästan borta.
Hur kunde mörkret få vinna? Hur kunde en själ som Mayas besegras?
Fanns det då ingen trygghet kvar, beskydd för fina väsen som alltid gav, älskade och tröstade?
Ett helt folk vacklade. I grundförtroendets urberg sköt en spricka upp, inifrån, som drog färgen från alla kinder.
Älskade Maya.
Besegrad av häxan.
Hopplöst snyftande, tillintetgjord, lade sig Helge bredvid sin älskade mormor. Vilma grät lika skärande, nu på knä bredvid Helge.
Med en enorm kraftansträngning fick Maya upp ett öga, flämtade samlade kraft. Orkade inte prata. Bara vidrörde Helges kind med nosen.
Sedan var hon borta.
Borta.
Allas Maya.
Borta var trösten, hoppet att allt ändå på något vis skulle ordna sig. Att världen var vacker.
Borta.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten