Nin går över gatan igen med tomtetuss förhoppningsvis dold i tofsen,
hon går tillbaka in i parken. Det är fler barn där nu än tidigare. Några spelar
fotboll på planen. Dansbanan ligger övergiven i den disiga eftermiddagen, dimman
tätnar och mörkret väver sig allt djupare in i det utdömda ljuset. Fontänen
står torr och tom, i dess mitt Lucia med en linda över ögonen, eller kanske hon
ska föreställa rättvisans gudinna, hon står huggen ur sten, hon är dimmsvajig
och duvbajsfläckig. Barndomens klätterträd bugar i sin dunge bakom henne. Nin
släpper ner tussen på marken och han börjar snurra runt fontänens rundade mur.
När han snurrat ett helt varv fräser han åt henne att hjälpa till, vill hon att
det ska bli vinter så att det kan hjälpa Sture och trollkarlen, eller är hon en
fegis? Han viftar uppgivet med händerna: ”Det är alldeles sant, allt det de säger
om tolv till sjuttioåringar. Ni är så rädda för vad andra ska tycka att ni blir
fantasiförlamade!” Nin går sakta och motsträvig en runda kring fontänen.
Kalendern är instucken under armen och hon stoppar händerna i munkjackans
fickor, drar på stegen, känner på stenen, den ligger tung och sval i handen.
Alla måste tro att hon är galen, hon ser att folk som går förbi lägger märke
till henne, hur oviktigt tomtetussen nu än tycker att det är och hon sprakar i
gruset. Tomtetussen virvlar förbi, han är inne på sitt fjärde varv och ropar åt
henne att skynda på och snurra. Så hon lägger kalendern i en av klätterträdens
kala trädklykor och lyfter armarna högt i luften i en överdriven gest och
snurrar, och känner sig alldeles utomordentligt fånig men även lite arg. De fotbollsspelande
barnen avbryter sin match och kommer närmre.
”Vad gör du?”
”Jag… hmmm.. .jag försöker dansa fram lite vinter. Vill ni hjälpa
till?” Hon morrar och kan ingenting göra för att lyckas se blasé ut, för Gud så
pinsamt det här är!
”Näe, äe, du e lite knäpp eller?” De stirrar intresserat på henne. Det
minsta av barnen, det är samma lille kille som släpade en kälke över det
bruntrötta gräset på kullen, han står i utkanten av gruppen och tittar inte på
Nin utan på den lilla oavbrutet snurrande tussen, tomtetussen. När hans
kompisar tröttnat och gett sig av, och de tröttnar snabbt, då stannar
utkantspojken kvar. Han säger till Nin:
”Jag har en sådan hemma, jag också. Hej!” säger han glatt och
självklart till tomtetussen, som vinkar tillbaka. ”Jag vill också att det ska
bli vinter på riktigt.” Han vänder sig till Nin och förklarar: ”jag kan inte
komma ihåg när jag åkte kälke sist. Jag var för liten då. Jag har sett bilder
på snö, förstår du och jag kommer inte ihåg hur det känns…”
Gatlyktorna flämtar igång och blinkar några gånger innan deras ljus
återfår balansen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten