Återséendet med de andra hujafferna var
känslosamt. Vilma hade fått sin egen plats i deras saga. Hon var den
utomjordiska som kommit och räddat deras vatten.
Det fanns unga hujaffer som hon aldrig ens
hade mött, men som alla strålade av legenden de hört om i sångerna och
berättelserna.
När Vilma hälsat på alla vände hon sig mot
Helge. Maya.
Helge slog ner blicken och nickade.
-
Följ mig.
På en bädd av blad och gräs låg hon, den
kloka, den varma. Hon såg ut som om hon hade krympt. En grå film hade dragits över
hennes glöd. Livskraften ebbade.
-
Maya! Vilma föll på knä och strök
henne över halsen.
Med möda öppnade hon ögonen.
-
Flickebarn. Jag visste att du
skulle komma.
Vilma grät. Hur skulle det bli när alla kloka
gamla ljusbärare försvann? Skulle de klara att fixa detta själva?
Maya log.
-
Jag försvinner inte, Vilma. Jag
bara flyttar in hos gammelhujaffen. Där kan du alltid nå mig. Och jag är inte
borta än.
Vilma torkade tårarna med baksidan av handen,
pussade Maya på huvudet och gick tillbaka till Helge.
-
Hur länge har hon varit sjuk?
-
Sedan häxan dök upp. Det är som om
hon redan slåss mot henne.
-
Det gör hon också, sade Vilma. Hon
beskyddar kärleksstenen med sitt liv och det kostar henne hennes egen
livskraft.
Helge kunde inte begripa varför han inte hade
förstått det själv, men kände ingen sanningen i Vilmas ord.
-
Vi måste ge oss iväg med detsamma
Helge. Om Maya dör är kärleksstenen förlorad.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten