- Jag trodde Maya sade att hon var den äldsta av hujafferna här?
- Ja, mormor Maya är äldst av alla os här i byn. Men gammelhujaffen är inte här. Och ändå är han det.
- Jag blir trött i huvudet av allt konstigt prat, är han här eller är han inte här? Vilma sänkte huvudet och tittade upp på Helge med den välbekant stränga blicken.
Helge brast ut i ett råmande skratt.
- Kom! Vi ska på vandringsfärd.
Med Vilma på ryggen travade han iväg över slätten i riktning mot bergen.
Upp. Ner. Upp. Ner. En långsam lunk, varma solsmekningar och knastrande gräs. Sol här, vinter hemma. Här och där. Samma, fast inte.
Jättelika, vassliknande träd vajade vid det minsta bergets fot. I mitten en port av grenar, en öppning precis lagom stor för en unghujaff. Långa vasstrån fastnade i Vilmas hår när hon och Helge skred genom porten. Vass-träd, gult gräs. Sedan en platå med en väldig, knotig ek i mitten.
Helge kisade och böjde på sin långa, vackra hals.
- Här hälsar vi på gammelhujaffen.
- Är han så gammal att han har blivit ett träd? frågade Vilma med öppen mun.
- Han har flyttat in i jorden.
- Under marken?
- In i jorden. In till planetens mitt. Det finns många väsen som bor där. Men det här här vi pratar med honom, förklarade Helge med mjuk stämma. Han lutade hals och huvud mot den ådrade stammen.
- Benjamin Blåsväder. Så hette han som var den första av oss hujaffer här. Han var en väldigt envis och klok hujaff. Han ville skapa nya saker och fick ofta problem på grund av det. Han längtade efter nya färger. Det var så han hittade vår vackra värld.
- Hade han familj?
- Först var han ensam här. Senare träffade han Hera. Deras barn och barnbarn blev början till vårt folk.
Benjamin Blåsväder älskade ljuset här. Alla färger som inte finns någon annanstans. Solrötterna. Men han hade det inte lätt i början. Det fanns ingenting förutom skönhet och god mat. Inga skyddade sovplatser, inga avtal med de andra fyrbenta. Särskilt korparna tyckte inte om att han dykt upp och de ville absolut inte se fler hujaffer dela den här platsen med dem.
De kraxade, hackade och hånskrattade tills Benjamin Blåsväder började undra om han skulle bli tvungen att ge sig ut och resa igen. Varje dag kom de flygande, alltid en hel flock, för att kraxa sina elakheter.
- Men vad hände då? undrade Vilma. Hur fick gammelhujaffen slut på det?
Helges långsmala ansikte lystes upp.
- Han upptäckte någonting som korparna är alldeles tokiga i, sade han med ett brett hujaffgrin. Solrötter! Han lovade att dela sin skörd med korparna om de lovade att dela platsen med honom. Och det har vi gjort, i alla många, långa år sedan dess.
- Haha! Korpskrällen! skrattade Vilma.
Eken rasslade till och Helge och Vilma tittade upp mot trädkronan.
- Benjamin Blåsväder skrattar med oss idag.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten