Hennes djupa, bruna, själaportar har
sökt mina flertalet gånger under det senaste dygnet.
” Jag låter dig se ner i
abyssen av min själ. Varför förstår du inte? Varför stannar du inte kvar en
sekund till och lyssnar på sista refrängen? Svaret kommer alltid innan bakersta
tonen klingar ut, i mellanrummet av början och slut.”
Rullad i kringelkrullen ligger hon där igen vid mina fötter. Efter ha
försökt finna en bekväm plats om och om igen de senaste timmarna verkar det äntligen
finnas lite frid och ro för henne.
Den yngsta hänger över liten trollpalt. Hennes huvud vilandes på hans arm.
Båda snarkandes i samma utdragna takt.
Det finns inte ord att beskriva den värme, den inre och yttre glädje i
asgarvsfattning som bar julfirandet med trollen och vinternattens väktare.
Långt in på småtimmarna spelade vi boulecurling med kanderade äpplen, åt knäck
med trolldamm, dansade silverschottis, pratade om livets djup och yta mellan
tomtebloss och stearin.
Bergatrollens önskan för den här julen låg inrullad i ett bylte av skinn
och näver, nerbäddat mellan torkade löv, renfällar och granris i släden. Tänk
att det som en liten ettrig kAtla beskrivit som ”det som vi behöver hos Bergatrollen”
och ”Bergatrollens egen önskan för den här julen” var precis en och samma. Nu
var det våran uppgift att ta det med till Julmarknaden.
Stor vit katlA var färdig med sin del av uppdraget för det här tidevarvet
enligt honom själv. Vintermannen tittade åt hans håll med ett ”jag är inte så
säker på det du” i blicken.
Hon stod upp. Borrade in blicken i min ännu en gång. Jag väntade.
”Kom mitt lilla troll. Ta din
drottning i handen och gå med mig nu.”
Den yngsta tittade oroligt på mig, på oss. Skakade på kroppen, gäspade,
tittade igen. Nöjd nu. Viftade på svansen. ”Ja, nu drar vi!”
Trolltyg och Tomte vinkade av oss där vid Gråbergets bakdörr.
Tydligen måste man som människa lyckas med att sjunga sig igenom Gråberget,
dansa med alla jordens troll, lyssna till drakar och vättar innan denna dörr
för alltid var öppen.
Öppningen till Julmarknaden. Till marknaden där all världens magi delas.
Stortrollet hade berättat att människan tappat bort sin egen sång.
Hon hade lett mig tillbaka till min egen sång. Båda två.
Våran sång. Tillbaka. Våran sång.
Cecilia Götherström, 20
december 2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten