Camilla: Vilma och hujaffen Helge - del 4

När Helge hade visat Vilma var alla i flocken bodde, satte de sig vid den porlande bäcken som kantade hujaffernas hem. Virvlande, skimrande, skummande vatten spred regnbågsstänk i solen.

 - Helge? Var är vi egentligen? Jag sov och missade resan hit. Är vi långt från mamma och pappa?

 - Vet du Vilma, sade Helge och vred på sin långa hals för att möta hennes blick med sina stora, nötbruna ögon. Jag är inte säker på att jag kan förklara det här så bra, men vi är på ett annat ställe, fast också på samma ställe.

 - Nej nu pratar du dumheter Helge. Det här är inte Södra Linhult där jag bor!

 - Nej det är det inte. Vi har rest fast vi är på samma ställe. Och ändå inte.

 - Jag förstår inte vad du menar Helge.

 - Minns du att alla färger här gjorde ont i dina ögon när du vaknade?

 - Ja.

 - De flesta människor kan inte ens se färgerna här. De kan inte se oss heller.

 - Men jag kan det.

 - Ja du kan ju det. Det finns några tvåbenta som kan det. Du är en av dem. Vi hujaffer lever på samma ställe, på planeten jorden. Fast vi lever liksom på ett annat plan.

 - Men krockar vi inte med varandra då?

 - Nej. Vi kan söka upp er och ni skulle kunna söka upp oss om ni var lite mer vana och ägnade lite mindre tid åt andra saker.

 - Hur då? Vilma tittade strängt på Helge och tänkte att han nog var lite tokig ändå. Vilma visste helt säkert att det här var annat ställe som hon var på nu. Med annat ljus och annan mat. Hujaffvärlden.

 - Det är ungefär som att sätta på en annan kanal på er tv-apparater. Men vi kan prata mer om det en annan gång, för nu ska vi besöka gammelhujaffen.