Det här var en dag som alla andra. Trodde Vilma.
Hon blev hämtad på förskolan av pappa och
lillebror Nils. Nils var snorig och förkyld men skrattade högt som alltid när
han såg sin storasyster. När de kom hem drack de saft och åt lussebullar i
köket. Kinderna brände av kylan ute.
- Pappa? Hur mår
hujaffer på vintern?
- Hur menar du Vilma?
- Ja…jag undrar hur
de mår när det blir jul.
- Det är en bra
fråga. Jag har faktiskt ingen aning. Men vi kanske kan hitta någon som vi
skulle kunna fråga?
- Mamma kanske. Hon
vet ju så många saker.
- Fråga henne när hon
kommer hem. Hon vet nog.
Efter fikastunden lekte Vilma i sitt rum. Hon
skulle precis gå och titta vad pappa och Nils höll på med, när hon hörde ett
konstigt ljud inifrån klädkammaren. Det stökades och bökades som om någon höll
på att bygga om där inne.
Långsamt öppnade hon klädkammardörren. Där
inne stod en livs levande, vingligt lång hujaff, i full färd med att kränga på
sig Vilmas skidoverall!
Hujaffen skrämdes av dörren som gick upp och
tappade balansen, hoppade först på ett svajigt ben och föll till slut pladask
på golvet i en enda röra av ben, hovar och blixtlås. Ett öga tittade upp från
hujaff-högen på golvet.
- Ja men goddag.
- Vem är du och vad
gör du i min klädkammare?
- Jag heter Helge och
jag är en hujaff.
- Jag ser det. Men
varför är du här?
- Jag fick höra att
du egentligen skulle vilja veta mer om oss hujaffer. Så därför tänkte jag
hjälpa dig med det. Men så fick jag syn på den här specialfilten och ville
prova den.
- Det är ju faktiskt
en skidoverall. Inte en filt.
- Jaha. Det visste
jag inte. Det kanske vore bra om du lär mig lite saker om er människor. Så kan
jag lära dig saker du vill veta om oss hujaffer.
- Det tycker jag är en
bra ide.
Helge tog sig upp
på vingliga långben och sträckte fram en välputsad hov.
- Då tar vi i hand på
det.
Vilma skakade hand
med den långbenta gästen och plirade upp mot varmbruna ögon.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten