Cecilia / 13 december / Stjärnavandring

En stjärna. Ljusstark. Mitt på natthimlen. I rak linje ovanför jättegranen.

Hennes nos väcker mig. Hon sniffar i mitt öra som hon alltid gör när hon vill väcka mig utan att skrämma livet ur mig, utan att väcka andra sovande.

Vi krullar oss ut ur sömnen. Skrider bort från granens skylande grenar, ut i snart-fullmåne-skenet. Det är som om det är bara vi två, snön, bergen, stjärnorna, månen och livet. Inget annat. Tystnad.

Boooooooooom, booooooooom, booooooom.

Dovt, till och med gränsande till mjukt, skaldar Bergatrollens trumgång i urberget.

Vi ger oss ut mitt på vidden. Stjärnan stod inte bara mitt ovanför jättegranen. Den står rakt ovanför själva himlen på något sätt. Rakt ovanför oss.

Jag minns med ens hur jag satt där hemma på yoga mattan i min morgon meditation. Den 13e december. Lucia. Den morgonen fick jag ingivelsen att inte bara bjuda in mina guider, förfäder och hjälpare utan även Julens ande och Lucias kraft. Ryggraden har aldrig varit stadigare. Mjuk, böjlig med en sjukt stark kraft. Ett ljus, nej en ljuspelare, kopplades in. Jag satt, jag var i ljuspelaren. Det var så varmt, så omhälsande, så stort, så självklart, så allt. Lucias leende.

Där står vi nu – mitt hjärta, min själ, mitt allt och jag – under Sirius, under Aldebaran, under Vintergatan, under rymdens alla stjärnor. Vi står där. Vi är. Det rör sig som rysningar genom kropp och själ. Ljuset. Kontakten.

”Lucia kommer en gång om året. Fyller på ljuset så det räcker minst ett jordevarv till, oftast tio. Glömmer vi bort att vandra ut, att fylla på varje år – ja, då strömmar det tomt.”

När vi står där, och när jag satt där, är och var det så självklart att denna starka ljuspelaren är vad jag ser i henne varje dag. Som vilja, riktning, kraft. Som den hon Är helt enkelt. Och det är ingen skillnad på någon av oss. Jag har lyckan att i det här skedet i livet vandra med henne vid min sida. Hon som visar det , allt , dag ut och dag in. Min egen Lucia som följer stigen med mig.

”Det strålar en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon står. Hon lyst över världenes oro och strid, i nära tvåtusende år. När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre då kommer hon hit.”

Tänk om det inte snöar i år?

Cecilia Götherström, 13 december 2016