Jag vaknar. I ett töcken. Allt är svullet. Ögonen sitter fast. Hjärnan har
lagt sig i bakväxel. Solen är inte där ännu. Båda andas vid mina fötter. Jag
sträcker mig mot Iphonen. Sträcker mig mot fönstret. Puttar upp det på glänt.
Där. Ljudet av bilar. Svag fågelsång. Där. Där. I fjärran. Där andas hon.
Bergen. Berggrund. Bergatroll. Fjärilsväv i dimman. Mellan bilar och hustak.
Dunk, dunk, dunk. Rytmen av hjärtat, rytmen av städet. Dunk, dunk, dunk. Så nära.
Inte alls långt borta. Men ändå.
Synapserna i hjärnkontoret vill inte träffas ännu. Armhävningar klarar de av. Men resten förstår de inte. Det är
stängt helt enkelt. Geslossen, Gesperrt, Lawinegefahr. Så mycket stängt som
det bara kan bli.
Men kroppen rör på sig. Det gör den alltid. För att den kan. Fast
förståelsen har gått och lagt sig. Vintersömn. Vägrar komma tillbaka förrän
lucka 3 är öppen. Vidöppen.
”Jag sa ju till dig att inte
lämna något stängt, att ta mig i handen, att hålla i mig och låta mig hålla
dig. Varför är det så svårt att förstå? Varför är du så envis? Så omedvetet
envis.”
Höfterna värker. Dessa ben, dessa tassar, dessa fötter har burit på så
mycket, avlagt så många kilometer, vandrat tusentals nätter över krossade
stjärnor, brustet glas, torkad, sprucken glädje.
Ta en kaffe, öppna de förbannade lådorna. Det är ju bara lådor. Lådor med
julklenoder. Med minnen. Med mening. Med
facklan som lyser vägen, den delen på stigen här och nu, där du är ljust nu.
Den fackla som när du håller den högre låter dig se nästa steget, skönja något
bakom nästa dunkelhet.
Hjärtat brast. Igen. Flodvågen vällde in. Som en stor fucking tsunami
vrålade den in. Ur lådorna steg de arga delarna av själen. De som tryckts ner.
Gömts undan. Tejpats in. Lagts i ett hörn i ett kallt lager. Hoppats över förra
julen. Dammats in. Som en svärm av svarta spöken med sylvassa, eldgnistande
tungor , likt ont sinnade tomtebloss flög de ut ur lådorna. Besinningslösa tog de sig in överallt. Lämnade inte en enda vrå orörd.
Kunder sorgen bli större än såhär?
Sorgen över krossade drömmar, över svartmålad längtan, över total
övergivelse, över saknad större än själen kunde rymma? Kunde det göra mer ont
än såhär? Och mitt i allt det – hur kunde en människa önska en annan människa
så illa att hon glömmer bort att det man tror sig se aldrig är hela sanningen?
Hur ska man orka lucka 4?
”Du har mig. Du har mig. Och jag har dig. Ssshhhhh…. Tillbaka. Tillbaka.”
Cecilia Götherström, 3 december 2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten