Elizabeth hade tagit färjan från Långviks brygga till fastlandet varje morgon i ottan. Hon hade stått där ute på däcket i vått och torrt, iklädd sin svarta klänning och sin svarta sjallett, när regnet piskade hennes ansikte och det gick gäss på sjön, när snöflingorna dalade och hon kunde sträcka ut sin hand och låta dem smälta i handen och när vårsolen sken på hennes fräkniga kinder.
Istället för att bo inneboende i jungfrukammaren hade hon valt att resa fram och tillbaka varje dag till herrgården.
Ingen borde kunnat anmärka på hennes korrekthet, hon var alltid punktlig, trots att hennes dagar var omåttligt långa. Efter arbetsdagen återvände hon hem till mors hus och tog hand om lillebror eftersom mor jobbade i två skift.
Ända sedan barnsben hade hon drömt om att resa, upptäcka världen, lära känna andra kulturer.
Hon hade varit äldsta barnet. Mor och far hade varit stränga och det hade inte funnit så mycket tid över för att umgås med jämnåriga. Lillebror däremot hade skämts bort av mor och far. Eftersom han var pojke hade han fått mycket mer frihet.
Elizabeth hade varit duktig i skolan och efter att hon hade hjälpt till med kvällsdisken brukade hon ofta smyga undan och skriva små verser som hon samlade i ett häfte.
Ibland skrev hon verser i skolan. Hon behärskade redan skrivstilens konst med sina snirkliga bokstäver som gled över i varandras andetag. Landsbygdsskolan där hon gick var en låg liten falufärgsrödbyggnad på norra udden av ön.
Det hade varit en vanlig skoldag.
Hon ville inte tänka på det, men gjorde det ändå.
Det hade varit uppsatsskrivning i skolan. Hon hade beskrivit hur det kunde vara att resa med spårvagn längst Hufvudstadens gator och torg.
Inte en enda röd bock i kanten, hade hon fått. Fröken hade till och med berömt henne för hennes levande skildring.
Hon hade varit så stolt och skyndat sig hem, in i vardagsrummet med uppsatsen i handen.
Det hade varit en vanlig skoldag, hennes sista vanliga skoldag.
Far hade suttit där i gungstolen, det såg nästan ut som om han sov. Det hade varit något med hjärtat. Antagligen ett litet fel som funnits redan ifrån födseln men som ingen läkare hade lagt märke till.
Far hade aldrig varit sjuk, men så en dag, en vanlig skoldag, fanns han inte mer.
Far hade aldrig varit sjuk, men så en dag, en vanlig skoldag, fanns han inte mer.
Varje morgen sedan den dagen tog Elizabeth färjan till fastlandet. Hon var tolv år.
Rayana satt alldeles trollbunden och lyssnade till Optimus stämma.
Porträttet han tecknade hade hans mormor fört vidare till hans mor och hon i sin tur till honom. De tolv gröna papegojorna hade lagt huvudena på sne för att lyssna till tidens trumma.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten